Jag tror bestämt att jag raggade på krogen igår, det gick kanske inte så bra men raggade gjorde jag. På kvällens första krog satt jag och någon vacker dam och skickade blickar till varandra, sen kom en pojkspoling och satte sig bredvid henne, blängde ilsket på mig och la sin arm runt henne. Attans också.
Nästa anhalt var stadens största sportbar, fylld med artonåriga dagsländor som trippade runt och vickade på sina rumpor, en av dessa satte sig väldigt nära mig, tryckte praktiskt taget sin rumpa mot mig och log förföriskt, sen ryckte hennes vänner iväg henne mot toaletterna, jag fick inte ens en chans. Det var nog lika bra, jag insåg under kvällens gång att jag inte har så mycket gemensamt med dessa små flickebarn, hur vackra de än må vara.
Slutligen så träffade jag på ytterligare ett par damer, lite äldre än de små runtsurrande töserna på sportbaren, vi umgicks och även om jag inte direkt raggade så verkade allt gå ganska bra, sedan hördes ett rop, ”kom nu, vi får skjuts hem” och som i ett trollslag så försvann de iväg.
Ännu en morgon då man vaknar ensam hemma. Bultande huvudvärk och en tanke som fötts, kanske borde jag bara sluta dricka alkohol, att vara som de andra barnen lönar sig ändå inte.
Som vanligt, som vanligt när saker går åt helvete försöker man ju så klart göra saker värre, för att liksom själv kunna skylla på sig själv och ha kontroll när saker brakar åt HELVETE. Jag har inget minne efter ungefär elva igår. Men min fru slog mig.
Okej okej, jag har ingen fru, men om jag hade haft en fru så hade hon slagit mig så att jag fick ett jätteblåmärke rakt på låret. Oj vad full jag fortfarande är. Oj vad illa jag kommer må om några timmar. Grogg är dåligt. Skit händer. ÖVER OCH UT!
Morgonens plågor är obefintliga och med tanke på hur gårdagskvällen såg ut så är det bäst så. Under större delen av kvällen så hängde det en känsla av apati i luften, ingen av de närvarande verkade villig eller kapabel till att ta tag i situationen.
Jag kan inte påstå att jag är särskilt besviken. Visst finns det ett mått av besvikelse men det är samtidigt varken nyttigt eller karaktärsdanande att vakna upp med huvudvärk, feberfrossa och ångest varje lördagsmorgon. Dessutom så krävs det några besvikelser emellanåt för att motivera oss till stordåd.
Hur så många av vår civilisations stora författare kunnat använda alkohol som smörjmedel för sin kreativitet förbryllar mig, varken under ruset eller efter så är jag kapabel till några litterära storverk, jag klarar med nöd och näppe av att skriva enstaka meningar.
Jag har åtminstone inga minnen av att ha gjort något som jag borde ångra. De lär säkert komma senare, när kopparslagarna flytt fältet och världen känns mindre smärtsam, fy för den fylla som inte ger åtminstone en hemsk överraskning dagen efter.
